It's in great grief I'm writing this.

The pain is killing my heart.

Now I'm gonna continue in Swedish, because I'm no good in English.

Det var precis som vanligt. Jag gick ut för att ge han vatten och mat (kanin om ni inte fattar), och fyllde på. Men han kommer inte ut. Jag bara hör hur det dunsar där inne, villket är konstigt eftersom han inte kan gå runt i sov delen. När jag lockar ut honom så ramlar han omkull, och bara snurrar runt, eftersom bakbenen viker sig under honom. Jag ropar på Andreas me dgråt i rösten och säger "Andreas, kom hit, Kalle kan inte stå upp!" Han kommer dit och kollar inna han hämtar mamma. Hon lägger ner honom på marken för att se honom försöka gå. Det går inte. Han bara ramlar, gång på gång. Hon bestämmer att vi ska ta honom till läkaren på Måndag. Saken är den, att om det är ryggen eller benen det är fel på, så ska vi avliva honom innom ngra dagar.

Det betyder att han kanske blir avlivad nästa vecka. Jag tror han blir det. Det svider i hjärtat av att se honom krypa runt utan att kunna komma upp, när han försöker så ramlar han på sidan, får panik och spratlar för fullt. Det går varken att se på eller tänka på utan att gråta.

Han har funnits hos oss i halva mitt liv. 7år. Jag kan inte fatta att han snart kanskeär död.

Jag skulle kanske prata om det med vissa, så de fick veta personligen, men saken är den att jag inte kan. Orden kommer inte ur min mun, det ända som kommer är tårar. Därför tänkte jag be er att helst inte ta upp det typ i skolan eller nått, för jag klarar det inte, jag vill inte på påmind om  det, jag kommer ändå tänka på det hela dagen.

Ni kan självklart kommentera eller skicka ett sms eller inget av det, kommer ändå bara att sitta med gråten i halsen hela kvällen, och på natten kommer jag ju knappast kunna sova...

Mina ögon kan tindra

Mina läppar kan le

 Men sorgen i hjärtat

Kan ingen se..